Vi tankte att vi skulle ge er en liten uppdatering om hur manniskorna och kulturen ar har i Nepal.
Vi kan ju borja med bilkorningen, eftersom det var bland det forsta vi fick ta del av nar vi kom hit. Man aker taxi i princip overallt, och vi ar hejjare pa att pruta! ;) Val i taxin hade oronproppar inte suttit fel, har ar det "tuta och kor" som galler. Det finns inga bilbalten (inga man kan anvanda i alla fall) och det ar gupp pa vagarna lite har och var. Dessutom kan det ju handa att det helt plotsligt star en ko utanfor fonstret och glor in pa en.
Har far man svar pa alla fragor man har, och vet personen man fragar inte svaret, da svarar de anda. Man ar ju van vid att fa svaret: "Jag vet inte". Men den frasen verkar inte finnas har, istallet gissar de. Just av den anledningen fick vi fyra olika vagbeskrivningar till Thamel forsta veckan, varav ALLA var fel, men man lar sa lange man lever...
Ett annat beteende som skiljer sig ifran hemma ar att en vick, fran sida till sida, med huvudet (vilket vi hemma skulle tolka som kanske) betyder "ja". Det kanske inte later sa himla svart, men medan nepaleserna vickar pa huvudet ser de jattetveksamma ut, sa man har lite svart att lasa av om de faktiskt menar vad de sager, och vad de menar.
En rejal harkling och spott har vi nu vant oss vid att hora stup i kvarten. Enligt Ulrikas guidebok kunde det handa att man vaknade av det. Det har inte hant annu, men vi skulle inte bli forvnade om vi faktiskt gor det, for det later ungefar som att inalvorna ar pa vag ut...
Att tva man gar och haller hander eller kramar om varandra ar ocksa en vanlig syn. Man ser det inte sa mycket hemma, och det har en annan betydelse har, for har gar man och haller handen som vanner. Att se en kvinna och en man halla handen hander aldrig, om de inte ar turister forstas (vilka det finns gott om).
Barnen har ar underbara, som overallt. Alla barn brister ut i stora leenden och ropar "Namaste" ("Hej" pa nepalesiska) nar man gar forbi som turist. Man kan inte annat an att le och heja tillbaka. Det forgyller dagen.
Litet smakprov pa kulturen vi lever i for tillfallet.
Ulrika och Amanda
Vi kan ju borja med bilkorningen, eftersom det var bland det forsta vi fick ta del av nar vi kom hit. Man aker taxi i princip overallt, och vi ar hejjare pa att pruta! ;) Val i taxin hade oronproppar inte suttit fel, har ar det "tuta och kor" som galler. Det finns inga bilbalten (inga man kan anvanda i alla fall) och det ar gupp pa vagarna lite har och var. Dessutom kan det ju handa att det helt plotsligt star en ko utanfor fonstret och glor in pa en.
Har far man svar pa alla fragor man har, och vet personen man fragar inte svaret, da svarar de anda. Man ar ju van vid att fa svaret: "Jag vet inte". Men den frasen verkar inte finnas har, istallet gissar de. Just av den anledningen fick vi fyra olika vagbeskrivningar till Thamel forsta veckan, varav ALLA var fel, men man lar sa lange man lever...
Ett annat beteende som skiljer sig ifran hemma ar att en vick, fran sida till sida, med huvudet (vilket vi hemma skulle tolka som kanske) betyder "ja". Det kanske inte later sa himla svart, men medan nepaleserna vickar pa huvudet ser de jattetveksamma ut, sa man har lite svart att lasa av om de faktiskt menar vad de sager, och vad de menar.
En rejal harkling och spott har vi nu vant oss vid att hora stup i kvarten. Enligt Ulrikas guidebok kunde det handa att man vaknade av det. Det har inte hant annu, men vi skulle inte bli forvnade om vi faktiskt gor det, for det later ungefar som att inalvorna ar pa vag ut...
Att tva man gar och haller hander eller kramar om varandra ar ocksa en vanlig syn. Man ser det inte sa mycket hemma, och det har en annan betydelse har, for har gar man och haller handen som vanner. Att se en kvinna och en man halla handen hander aldrig, om de inte ar turister forstas (vilka det finns gott om).
Barnen har ar underbara, som overallt. Alla barn brister ut i stora leenden och ropar "Namaste" ("Hej" pa nepalesiska) nar man gar forbi som turist. Man kan inte annat an att le och heja tillbaka. Det forgyller dagen.
Litet smakprov pa kulturen vi lever i for tillfallet.
Ulrika och Amanda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar